Lite ur Kaffe, kaka och kremering tack!

Astrid skulle precis slå den sista siffran i Beatas telefonnummer när det ringde. Hon hoppade till. Det var Beata och hon lät ganska upprörd.
– Fest i dödens tecken, dessutom i en kyrka? Är du riktigt frisk?
– Frisk och frisk, sa Astrid, allting är väl relativt?
– Du har väl inte tänkt gå och dö?
– Inte inom de närmaste dagarna i alla fall, sen vet man ju aldrig.
– Lund? Hur tänkte du då? Har du ens varit i Skåne?
– Nej, men någon gång ska ju vara den första, och den sista. Ibland kan första och sista gången till
och med vara på samma gång.
– Vad menar du nu?
– Ta döden, till exempel. Första gången man dör är också sista gången man dör.
– Om du inte tänkt dö någon gång i brådrasket så underlättar det helt klart mitt beslut, fortsatte Beata.
– Ditt beslut angående vad?
– Mitt beslut om att delta, eller inte, på din så kallade fest. Du vet väl att jag fyller sjuttio just den dagen? Du kanske inte visste att jag planerar att ha en stor fest för att fira att jag faktiskt är vid liv. Jag kanske skulle kalla min lilla tillställning för en fest i livets tecken? Jag hade tänkt bjuda in dig, naturligtvis, du är ju min syster. Så om du inte tänker dö någon gång inom de närmsta dagarna så kanske du kan ändra datum för ditt partaj och istället komma på mitt?
– Linnea kommer, sa Astrid.
– Så du tänker inte ändra dig? Och byta datum?
– Man kan inte byta datum på döden, sa Astrid. Döden infinner sig när den infinner sig, ja såvida man inte tar livet av sig eller så.
– Ska du ta livet av dig? Kan du inte göra som alla andra normala människor, bara lägga dig ner och vänta? Förresten, om du nu ändå ska ta livet av dig, varför måste du nödvändigtvis göra det i Lund, varför kan du inte göra det här, i Örebro? Du bor på femte våningen, tillräckligt högt för att hoppa. Ett förslag bara i all välmening.