67 steg rakt upp från frukosten till rummet på hotell Anno 1634. Förstår hur Tord i mitt manus känner sig när han klättrar upp till starten i hoppbacken i Ö-vik. Trött, svett och orkeslös. Nåja, lite vila och sedan nedför trappor och backar mot Fotografiska. Har inte ägnat manuset en enda tanke. Det finns två polestops jag nåt från hotellrummet. Se upp monster, här kommer jag!

- Det var en fin stund i kyrkan, sa Linnea och vände sig till Tord. Jag förstår att moster Astrid ville att du skulle hålla i ceremonin, men jag förstår inte vad vi gör i Lund, varför ville hon absolut kremeras här nere och inte hemma i Örebro? - Det var billigare här, sa Axel. Inte för att din moster var snål, tvärtom, men hon gillade inte tanken på att någon skulle kunna profitera på hennes död.  - Vi borde ha eldat upp henne själva, sa Tord, det hade alla tjänat på. Vi hade kunnat anlägga en majbrasa i grusgropen, alldeles utanför minneslunden, hon ska ju ändå dit. Nu måste vi släpa med oss den där, han nickade mot urnan, hela vägen till Örebro.

Det sägs att myrstackarna ligger åt söder men idag i väster mitt framför ögonen. Den gömde sig först i en liten kartong men jag genomskådade det och lyfte på locket. Den försökte krypa ihop bakom dammsugare och mazariner, jag snabb som en vessla. Det tog tjugo sekunder, inte mer, sen var det över. Att jag aldrig lär mig!

Spunnet socker Jag minns tanten med rödrunda kinder som snurrade pinnen längs kanten på grytan där sockret kokade hett Runt, runt, runt långsamma, svepande rörelser, längs kastrullkantens repiga aluminumbana, Runt, runt, runt Högen med socker sväller och väller och surtanten gnäller och dräller det hör liksom till Kön ringlade lång det var trångt och varmt framme vid grytan sockret spann, ljuvligt doftande förföriskt, lockande, pockande Mor, kan jag få? Runt, runt, runt Det är jobbigt att vänta och jobbigt att längta Högen med socker sväller någon bakom i kön skäller och gnäller att det tar tid. Här, sa tanten och räckte mig pinnen jag tog den direkt och sa, tack Stack näsan i vadden och kände hur kladden satt fast överallt. Runt, runt, runt hela ansiktet satt den, den klibbiga slibbiga molnlika vadden men gissa om den var god Högen med socker den sväller bakom stod mamma och log.

- Jag ska skriva en bok, sa Axel. ” Handbok i konsten att döda sig själv ” ska den heta. - Och du tror att du är rätt person för det? undrade Tord. - Ja, vem vet mer om självmord än jag? sa Axel. - Du har ju aldrig lyckats, sa Tord och tack Gode Gud för det. - Du tror väl inte att det är Guds ”förtjänst” att jag inte lyckats? fortsatte Axel. Det har ingenting med Gud att göra, det har mer med otur att göra. Det finns egentligen bara ett enda olösligt filosofiskt problem och det är självmordet, att faktiskt avgöra om ett liv är värt att leva eller inte. Detta avgörande är filosofins största fråga. - Och nu tror du, sa Tord, att du ska kunna lösa en olöslig fråga? - Ja, sa Axel. - Och hur ska du kunna lösa den frågan? undrade Tord. - Genom att ta livet av mig, sa Axel. - Olösliga frågor går inte att lösa, sa Tord, det ligger liksom i sakens natur. Du har ju försökt nu, är det tio? gånger och du vet fortfarande inte svaret. Och även om du skulle lyckas ta livet av dig och fak

Du kan ju ta det lite lugnt, sa sambon i morse, du är ju faktiskt ledig. Att vara ledig från jobbet är en sak, att vara ledig från skrivandet blir man nog aldrig. Även om man inte sitter framför datorn med fingrarna klistrade på tangentbordet så skriver man ändå, i huvudet. Man hör saker, ser och känner saker, tankar och idéer rör sig hela tiden fram och tillbaka. Av tusen oorganiserade tankar och idéer kanske en enda visar sig vara genomförbar. En ena liten jävla användbar tanke. Just nu brottas jag med en av figurerna i min "bok", Sven-Enok, bärgaren från Kiruna, och inser att han får nog inte vara med, kanske har han någon son i Kumla som kan köra grävmaskin och hjälpa mig att gräva en grav. Oroa er inte, jag har inte dödat någon och inte figurena i berättelsen heller. Det handlar om att göra om och göra rätt, eller om att gräva upp och gräva rätt.

I går skulle manusbeskrivningen vara inlämnad, check. Håller tidplanen. Nästa deadline är mitten på oktober, teoretiskt uppgift och manusinlämning ett. Då ska tjugo procent av manuset vara klart, det vill säga fyrtio sidor. Såg precis att bloggen inte behöver vara klar förrän till våren, nåja bättre extremt tidigt än alldeles för sent. Dessutom är det skönt att kunna säga, "check", när något är avslutat. Undrar hur det blir den dagen jag dör, då får någon annan checka ut mig.

Till slut kom den, nummer 7. När den var nästan framme vid hållplatsen tog Astrid ett hårt grepp om rullatorn och klev rakt ut i gatan. Chauffören tvärbromsade och hann som genom ett under få stopp på fordonet en knapp armslängd från Astrid och rullatorn. - Är du helt sjuk i huvudet? skrek busschauffören. Han gestikulerade vild med armarna. - Jag hade ju för fan kunnat köra över dig. - Nu gjorde du ju inte det, sa Astrid. Bussen har uppenbarligen mycket bra bromsar. - Ska du åka med? fortsatte han, eller vill stå du kvar där så jag kan köra över dig när jag åker härifrån? - Jag ska med, sa Astrid . Ur Kaffe, kaka & kremering tack

Tänker tillbaka på sommaren som just passerat och de trauman som jag fått utstå under densamma, glassen som saknade riskornen tillexempel. Jag fotograderade glassen och skickade bilden till GB och fick en glasscheck tillbaka. Tack GB för det. Dimman ligger tät över Luleå och det känns som höst, äntligen. Jag orkar inte med solstrålarna som kikar in genom fönsterrutorna och pekar ut var dammtussarna ligger. Jag föredrar mörker och levande ljus. Jag tror att det kommer att gå lättare med skrivandet nu, eller om någon vecka eller så.

Så var det då äntligen dags. Min allra första och förmodligen enda och sista blogg. Faktum är att hade inte bloggande ingått i utbildningen hade jag förmodligen inte ens hittad hit. Jag heter Kerstin Nedergård, är 58 år och stenbock. Det senare innebär att jag är envis och tjurig vilket verkar vara en absolut förutsättning för att lyckas.  Sen räcker det inte med att ha förutsättningarna, vägen till att faktiskt få en bok utgiven är oändligt lång, fråga mig, jag vet. Jag håller på att slutföra min första bok, Kaffe kaka & kremering tack . Ska berätta mer om den längre fram. Har precis gjort ett manusutkast till uppföljaren som går under arbetsnamnet Höken, Falken och Slagugglan . Jag kommer att få byta titel, var så säker. Det räcker nämligen inte med att jag gillar namnet, andra måste också göra det, läsaren, förläggaren, sambon, syrran, listan känns oändlig. Jag har just påbörjar kursen Kreativt skrivande 3 vid LTU (Luleå tekniska högskola). När jag är klar i