Fick mejl från em Malmöit i veckan som berättade att snödropparna börjat komma. Här tittar snart inte lyktstolparna fram ur snödrivorna men som Astrid skulle ha sagt,   gilla läget . Faktum är att det inte är så mycket annat att göra. Istapparna som hänger hotande från hustanken ramlar nog snart ner, förhoppningsvis inte i huvudet på någon livsglad människa som inte varit klok nog att använda ishockeyhjälm ovanpå pälsmössan. Har lämnat ifrån min bokmanus nummer två för bearbetning och hoppas slippa radera allt för mycket och börja om igen. Boken kommer att heta Kaffe, kaka och gräv ner mig tack och utspelar sig på en kyrkogård i Örebro. Vad händer om man inte blir nergrävt där man vill bli nedgrävd? Det är väl inte så att kyrkogårdsförvaltningen kan bestämma det? Inte om du frågar Astrid. Att hon är död spelar mindre roll. Har huvudet full av ideér till både manus tre och fyra. Anonyma klimakteriekossor eller Kaffe, kaka och cellgifter tack! Jo jag tror att man kan skratta åt alla så

I går fyllde jag 60 år. Mitt firande bestod i ett besök på soptippen, en semla på stan, en pizza på Örnäsets pizzeria till lunch och en hamburgare till middag. En stor princesstårta stoltserade i kylen och en smaskig cheesecake (hemmagjord) väntade i frysen i fall att gästerna skulle bli fler än förväntat. (ironi) Tack och lov för Helene och Micke som dök upp och åt lite av tårtan.  Det första och enda besöket jag fått på mina fyra sista födelsedagar kan tilläggas, en konsekvens av en separation där tidigare vänner verkar tro att jag förändrats som person på grund av det. Jag är samma Kerstin nu som då, detta oavsett vilka val jag valt att göra i mitt liv. Det kommer nog att bli en bok av det här, frågan är bara hur jag gör en komedi av det?!