Ibland blir det lite för mycket
Utdrag ur Kaffe, kaka och begravning tack, boken jag skriver på just nu. Det är Astrid som klagar. Hon orkar helt enkelt inte ta in vad som hänt och vill helst gömma sig i famnen på ett bra TV-program.
När
statsminister Olof Palme blev skjuten så var klagandet som allra värst. Axel
hade ringt upp henne på förmiddagen efter mordet för att berätta vad som hänt
och få hennes syn på det hela. Astrid hade alltid någon slags åsikter om allt
och alla. Just den här dagen var hon mycket upprörd. Hon hetsåt biskvier och
när det inte hjälpte för att hålla humöret i schack gick hon över till
strösocker som hon hällde direkt från paketet och rakt in i munnen.
-
Det är ju förfärligt, sa Astrid. Hur kan de bara göra så? Sveriges så kallade
television borde skämmas. Jag överväger att låta bli att betala teve-licensen
nästa kvartal.
Axel
kunde inte förstå vad det hade med mordet på Palme att göra och skulle precis
fråga när hon fortsatte.
-
Mordet, sa Astrid. De har ställt in Razzel och Jubel i busken, mina
favoritprogram. Dessutom hörde jag på radion att de överväger att ställa in
Wasaloppet.
Astrid
förstod inte hur man ens kunde komma på tanken. Tradition, finns det ingen
längre som vet vad det innebär? Bara för att Wasaloppet inte finns i svenska
akademins ordlista betyder det inte att det inte existerar. Hur tråkigt nu ett
skidlopp än må vara så ska det bara genomföras. Dessutom kommer ju
blåbärssoppan från Ekströms i Örebro.
Midsommarstång,
sill och nubbe, jultomten, Evert Taube, allsång, påskägg, traditioner alltihop.
Astrid tyckte att det var förfärligt att statsministern blivit mördad men måste
de ställa in teve-programmen för det. Att hon inte fick se Razzel gjorde honom
inte mer levande, det förvärrade snarare det hela. Det kunde väl vilken idiot
som helst begripa. Hon tittade menande på Axel.
- Hur
menar du? sa ”idioten”.
- Nu är jag ju ledsen för att statsministern är död och förtvivlad och arg för att jag inte får se det jag vill se på teve.
- Nu är jag ju ledsen för att statsministern är död och förtvivlad och arg för att jag inte får se det jag vill se på teve.
Astrid
övervägde att gråta en skvätt men ångrade sig, man kan inte gråta sig ur en
depression. Hon undrade vad som hade hänt om Palme blivit skjuten på midsommarafton.
Skulle regeringen ha avblåst hela helgen? Troligen inte, man kan inte bara
ställa in. The show must go on. Ju
mer hon tänkte på det ju mer upprörd blev hon. Strösockret fullkomligt sprutade
ur munnen när hon pratade och så fort det slutade fyllde hon på.
Kommentarer